My first hardcore song

Go liten jänta helt enkelt.

The nicest place on the Internet

Sugen på en kram, lite medmänsklighet och snällhet i största allmänhet? Då är The nicest place on the Internet stället du ska hänga på. Fan vad det är fint med kärlek ändå.

Kram på dig.

Gillar du den här?

Upplysningsfilmer brukar sällan vara särskilt lustiga eller inspirerande. Och nu när EU planerar att genomför förändringar för att privatpersoner ska ha ett starkare skydd på nätet måste detta givetvis förmedlas på något sätt. Därav denna film.
Vad tycker du om den? Känner du dig träffad, lockad eller är den mest blaj? Öppna hjärtat och skriv av dig.

Tjing!
Kram
//Nina

Den begåvade flicka och den ruskiga byrågubben

Har precis blivit tipsad om en mycket begåvad flicka, henens blogg och en berättelse som väcker känslor. Bloggen heter annikabackstrom.blogspot.com och är alltså dagens tips.

Ruskpricken till byrågubbe är inlägget Annika skrev i går och heter En praktikintervju (och hur du som tar emot praktikanter helst inte ska göra). Läs den och bli förbannad.

Tipstacket går till den alltid lika förtjusande Deeped.

Kram på er

Reklamsabotage

Nog för att jag jobbar med reklam men det här är så fint. Det är Reklamsabotage Majvallen som enligt de själva ” tar tillbaka det utrymme som dagligen stjäls från oss.
Vi har inte bett om att bli manipulerade till att köpa saker. Vi har inte bett om att bli
pumpade med normer och bilder av hur vi borde se ut och hur vi borde bete oss.
Genom att befria vissa ytor förändrar vi omedelbart de platser vi arbetar på och
samtidigt synliggör vi dom bedrägliga budskapen i den reklam som sitter kvar.”

Man kan tycka vad man vill om deras manifest. Kanske att det är korkat, kortsiktigt eller alldeles underbart. Men vad man än tycker så är deras målningar, allt som oftast, tusen gånger vackrare än reklam.

Allt är inte kön

Män, män och rätt många män till. Ja, det var lite av en parad av manliga vinnare i årets P3 Guld. Men spelar det någon roll?
Rebecca & Fiona tycker visserligen att Veronica Maggio ska vinna alla priser. Som om det vore så mycket bättre. Men eftersom det är du, jag och alla andra helt vanliga och ovanliga människor som röstar fram vinnarna i P3 Guld, är det helt stört att ens smyghöja rösten i protest. Och allt handlar inte om kön. Ibland är det så enkelt som ett gött gung.

Stort tack till Kapten Röd, så satan i gatan vad bra du är. Och det är inte för att du har snopp.

Den konkreta shamanen

P3´s Verkligheten är ett riktigt höjdarprogram. Och ett av de allra bästa klippen därifrån kommer från programmet om Occupy Stockholm. Där möter vi shamanen Robin som rätt snart visar sig vara en mycket förvirrad människa.

Lyssna här, cirka en kvart in i programmet.

Om spelaren strular, gå in här och dra fram till 48 minuter. Skratt utlovas.

Vem vickar dina tår?

Det finns musik som omedelbart rycker tag i dansbenen och skickar runt pirrbubbel i hela kroppen. Det finns musik som är aldrig tappar det, som är lika medryckande år efter år efter år.
Som den här gamla godingen till exempel. Fy tusan vad härlig den är.

Vilken låt får dig att vicka på tårna, trots att det var mer än tio år sedan den kom ut?

Ibland behövs det så lite

Minimalism och modet att inte använda mer ord än vad som behövs. Ja, då kan det bli precis så här bra.

Det är bara att ta av den gamla hatten och tacka för upplevelsen.

Minikramar
//Nina

Krönikan som aldrig blev läst.

Supporterbloggen BaraBen, frågade om jag var intresserad av att skriva en gästkrönika. OM jag var? ATT jag var!

Blev tokig av lycka och fick skrivkramp så det stod härliga till. Skrev ändå och tog kanske ett jättekliv rätt ner i klaveret. För istället för att lalla runt som en spånskiva skrev jag ett inlägg om hur värdelösa fotbollsfansen var. Ja, inte alla fans så klart. Men tillräckligt många för att det skulle bli ett inlägg.

Om det blev publicerat? Nej. Hörde aldrig ifrån dem något mer. Kanske var de dåliga på kritik, kanske gillade de bara inte min åsikt, mitt sätt att skriva. Skit samma, det spelar mindre roll.

Nu har det gått ett år ungefär och det börjar bli dags att visa upp krönikan som aldrig blev läst.


Support utan hat
Måste erkänna en sak. När jag fick förfrågan om att skriva en gästkrönika här på BaraBen blev jag smått förfasad.

Skulle jag som inte ens kan alla spelares namn utantill, skriva något till er hardcorefans? En ära givetvis och stolt som en nybliven mor tackade jag ja.

Men efter att ha läst runt lite på bloggen insåg jag att allt inte var som jag först trott. För i min värld har vi som håller på Blåvitt något fint att värna om. Vi har en historia som är värd en eloge, ett lag som är värd all kärlek i världen och en publik som inte håller ett öga torrt. Detta borde lämpligtvis leda till en blogg full av pepp och respekt mot varandra. Och det finns här men tyvärr finns här också surmjölkar och bitterhet som får vem som helst att börja sucka.

Menar inte att vi ska ideligen tjuta av glädje och glada tillrop. Det är i stort sett omöjligt när motgången blir för stor. Men vi gräver gropen djupare för oss själva om vi inte ens kan vara trevliga mot varandra.

Ta inlägget ”Fotbollens sista proletärer - en återblick på Kamratideal som varit och åter komma kan” till exempel. Det har i skrivandets stund 61 kommentarer. Skitkul! Om det nu inte vore för att många av dem handlar om vilka svin alla sossar är, att Socialdemokraterna är bakåtsträvare och saknar visioner, att det är smaklöst och så vidare.

Jag hänger verkligen inte med. För strunt samma hur mycket eller liten sosseankntyning föreningen har, vi älskar vårt Blåvitt i vilket falls om helst. Eller?

Det härliga i smeten är väl ändå att vårt lag kan stoltsera med vinst över Barcelona, vunna UEFA-titlar och att ett gäng magiska arbetarkillar visade hela fotbollsvärlden vart skåpet ska stå. Vackert som en saga är vad det är.

Men detta var på 80-talet. Ni vet årtiondet då neongult var snyggt, hockeyfrillan fräsch och Samantha Fox ansågs vara sexig. Det var jättelänge sedan. Det är dags att gå vidare, hitta på något nytt och blicka framåt. Och det gör vi bäst i en enad trupp – som ett lag.

För varför ska vi som ändå har samma längtan i bröstet, samma Blåvita drömmar och samma hjältar, varför ska vi kasta skit på varandra? Hur långt har vi kommit då? Det är, ursäkta mig, jävligt fånigt. Vad jag vill ha sagt är att vi ska sluta vara taskmörtar och i stället njuta av fotbollen.

Utan hat, utan elakheter. Bara kärlek.