Den som säger att en skraltig ekonomi sätter käppar i hjulet för kreativiteten vet inte vad han snackar om. Men några som vet vad dom sysslar med är Kumi Yamashita, Tim Noble och Sue Webster. Med lite skrot, papper och rätt belysning trollar dom fram helt briljanta lösningar. Grymt bra!
Ett språk som inte hänger med, som får ligga nerpackat och skaffa sig rynkor är ett språk som sakta dör. Att fortfarande skriva Du, Ni, proffs, kvalité och lyx och tro att mottagaren går banas av upphetsning är som att slänga sig lejongropen. Helt meningslöst och dumt. Det är högtravande, opersonligt och fullständigt tomma ord. Men konstigt nog är det en klick av mänskligheten som fortfarande tycker att det är ord av rang. Men det är gissningsvis ett folk som fortfarande uppskattar telefonkatalogen, som fortfarande lyssnar på cd-skivor och som inte fattat grejen med att googla. Ett folk som håller på att dö ut. Ett folk som alltid tror att dom har rätt och som är så fruktansvärt stelbent att benen går av på dom. Ett satans trist folk. Visst ska vi värna om ursprung, gamla ord och dialekter men låt oss göra det måtta.
Fredag, kalas med Nöjesguiden och många fina bubblisar att umgås med. Kan dagen bli annat än tummen upp? Dessutom har jag fått världens roligaste förfrågan, mer om det en annan gång.
Dagen 24/2 håller på att packa ihop och nu är det bara ett år kvar till nästa gång vi får fira Internationella EBM-dagen. Fram tills dess kan ni alltid njuta av en sex timmar lång musikorgieplaylist. Varsågoda.
Den 22 februari är en äkta jävla skitdag i all sin prakt. Just detta datum fast år 1987 trillade Andy Warhol av pinn och i år var det yrvädret från Trollhättan, Laila Westersunds tur. Andra som kastat in handduken just det 22 februari är Nick LaRocca, Christoph Probst, Sophie och Hans Scholl och vår svenska Stellan Sundahl. Det är också det datum då Blink 182 splittrades, Stockholm blir lite bombat av sovjetiska bombplan, likaså Strängnäs. Den 22 februari 2011 är också den dag då jag blev uppsagd på grund av arbetsbrits. En jävla skitdag, javisst men jag är i alla fall i gott sällskap. Till råga på allt så är det svinkallt ute. Helvete.
Tåget med Riksgälden som lokförare tuffar vidare. Inte i något rasande tempo inte men det hackar sig heller inte fram likt en SJ´s-parodi. I saklig och trygg hastighet lämnade tåget perrongen för några år sedan (?) och så vitt jag vet kommer det inte fram än på minst ett år. För med ett riktigt bra koncept behöver inte loket bytas ut, facket sättas in och ingen behöver bli sur och klaga. Heja koncept helt enkelt. Och heja Storåkers och vinnarshop.se
Förra veckan delade jag med mig av denna lilla juvel på Facebook. Något jag tydligen inte var helt ensam om. På mindre än en vecka har Las Palmas fullaste unge svingat sig upp på tittartoppen, och det är vad jag kallar ett bra sving.
I en liten by, långt från stadsmuller och pizzerior, tillbringade jag mina första typ 15 år. Där fanns en kyrka, en skola (kan ju låta stort, men ha då i åtanke att vi bara var 9 elever), en bilverkstad, ett snickeri, en liten ICA och en telefonkiosk. I affären kunde man handla på krita, i snickeriet kunde man hämta gratis sågspån (bra för alla oss som gillade att stoppa djur i bur) och kyrkans präst såg till att liftare kom fram säkert (inte helt sant. Han krockade en hel del men i alla fall). Verkstadsgubben kunde man till och väcka mitt i natten om man så ville, han blev inte butter för det. En trasig bil fanns bara av den anledningen att han skulle laga den.
Med lite vilja kan man påstå att människorna i den lilla byn var måna om sitt varumärke och tog hand om sina kunder. Som sig bör. Dom hade alla vett nog att inse deras pengar kom från oss kunder och då gjorde man bäst i att se till att vi kände oss uppskattade och sedda. Inte för att det fanns någon konkurrerade verksamhet på flera mils avstånd, men det spelade föga roll. Det här var ju som sagt några år sedan och allt är nog igenbommat vid det här laget. Men dit jag ville komma, efter en kilometerlång text av nonsens, var till Porsche. Ett företag som också har vett nog att inse att deras kunder, eller fans, är värda uppmärksamhet. Ta en titt och förundras över hedrande det skulle vara att få sitta på den lacken.
Om jag skulle sammanfatta allt det här blajet så får det blir så här: Tänk på hur du agerar, vad du säger och hur du framstår inför dina kunder, leverantörer och diverse löst folk. Det är den billigaste reklamen du kan skaffa dig. Och den bästa. Thank you.
Gå direkt till Rensa ut ditt ex och fynda på någon annans olycka.
Alla hjärtans dag brukar vara sliskigt och rosensött, nära gränsen till absurt. Pusspuss, kramkram, gillar dig, pluttinutt och söttitopp. Och visst, kärlek och mjuka ord i all sin lycka, men något tröttsamt blir det i längden. Hellre då att tänka ett var till och slå till med ”Rensa ut ditt ex”, den senaste kampanjen för Tradera. Kampanjen är precis vad den låter som, ett gyllene tillfälle att skyffla undan den nötta lammullströjan, den lila sockerskålen och DVD-boxen med Vänner. När du väl fått undan all den där gamla bråten har du, förhoppningsvis, gjort plats för en ny kärlek plus samlat in några gosiga extraslantar. Och det är något som alltid sitter fint.
Dom senaste dagarna har artikeln om den nakna mannen i biltvätten lästs av typ hela den läskunniga befolkningen. Lite märklig historia kan tyckas. Frågan varför kommer spontant upp och jag är hemskt ledsen, för något svar har jag inte till dig. Däremot kan jag avslöja vem…
Den är helt enkelt urläcker. Inte mer, inte mindre. Med en gammal hederlig och klassisk uppbyggnad och med en motsägelse som heter duga går det helt enkelt inte att sluta läsa. Orden får mig att vackla till och undra vad som håller på att hända. Och det som händer är att jag med stor iver och lust slukar varenda ord på sidan. Det är så skönt att copywritern inte avslöjar allt, bara tillräckligt mycket för att locka vidare. En självklarhet kan tyckas. Men alltför sällan görs det med denna finess, klurighet och briljans. Älskart. Så skönt sätt att använda bokstäverna på. Bravo, Anna Qvennerstedt. Det här är copyonani när den är som skönast.
Kanske inte sista gången någonsin. Men det blir i alla fall sista gången på väldigt länge nu på lördag som Universal Poplab står på scenen. Och det är synd och skam. För få band lyckas svänga till det av samma kaliber som just Christer, Paul och Hans. Och ännu färre lyckas med konststycket att skapa den magiska och sjukt varma publikkontakten som dessa herrar gör. Gång på gång. Önskar er all lycka till med framtida projekt och puss på er! Men bara så ni vet, ni får ett år på er sen vill jag gärna se er på scen igen. Ok?
Ta nu tillfället i akt och kom till Sticky Fingers Top Floor nu på lördag. Gratis är gott och det är det innan klockan 22.
PS. Vågar man önska Fame & Hate och Soma Generation?
Ensam och trånar efter lite sällskap? Om du bara har en dator med uppkoppling, en skrivare och ett jäkla tålamod så har mapenvelope den hjälp du kan behöva. Du fyller i vart du sitter och suktar och blir serverad en kartbild från Googlemap. Bilden är formad som ett kuvert, redo att printas ut och sedan skickas iväg till det tilltänkta sällskapet. Görakrånligt. Vem fasiken orkar alla dessa steg och till råge på allt – lita på det gamla statliga Postverket. Just det. Nu kan det i och för sig vara en uråldrig site jag hittat, men visst vore det bra mycket fiffigare att ha tjänsten som en app. För skulle jag få ett rart MMS i den här stilen då skulle jag nog löpa fort som bare den. Oj vad det skulle glöda under sulorna.
Vissa människor verkar sitta på dass onaturligt länge. Inte bara en gång om dagen utan flera gången till och med. En kille jag jobbade ihop med för många år sen han tog till och med in tjocka manualer in dit. Gissa om han var borta länge. Men å andra sidan kunde han en hel del tekniska prylar efter ett tag. Och det är ju inte helt fel. Någon annan som också nyttjar stunden i hemlighuset på ett positivt sätt är Anastassia Elias. Jädrar vad hon snidar till!
