I en liten by, långt från stadsmuller och pizzerior, tillbringade jag mina första typ 15 år. Där fanns en kyrka, en skola (kan ju låta stort, men ha då i åtanke att vi bara var 9 elever), en bilverkstad, ett snickeri, en liten ICA och en telefonkiosk. I affären kunde man handla på krita, i snickeriet kunde man hämta gratis sågspån (bra för alla oss som gillade att stoppa djur i bur) och kyrkans präst såg till att liftare kom fram säkert (inte helt sant. Han krockade en hel del men i alla fall). Verkstadsgubben kunde man till och väcka mitt i natten om man så ville, han blev inte butter för det. En trasig bil fanns bara av den anledningen att han skulle laga den.
Med lite vilja kan man påstå att människorna i den lilla byn var måna om sitt varumärke och tog hand om sina kunder. Som sig bör. Dom hade alla vett nog att inse deras pengar kom från oss kunder och då gjorde man bäst i att se till att vi kände oss uppskattade och sedda. Inte för att det fanns någon konkurrerade verksamhet på flera mils avstånd, men det spelade föga roll.
Det här var ju som sagt några år sedan och allt är nog igenbommat vid det här laget. Men dit jag ville komma, efter en kilometerlång text av nonsens, var till Porsche. Ett företag som också har vett nog att inse att deras kunder, eller fans, är värda uppmärksamhet. Ta en titt och förundras över hedrande det skulle vara att få sitta på den lacken.
Om jag skulle sammanfatta allt det här blajet så får det blir så här: Tänk på hur du agerar, vad du säger och hur du framstår inför dina kunder, leverantörer och diverse löst folk. Det är den billigaste reklamen du kan skaffa dig. Och den bästa.
Thank you.
Tacksamma kramar
//Nina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar