Han var varken en oskyldig man eller en rar liten duvunge, den där bin Ladin. Men det spelar faktiskt ingen som helst roll. För hur många liv han än hade på sitt samvete känns det oerhört tragiskt att folk firar hans död. Det gör liksom ont i magen.
På Ground Zero samlas folk med den amerikanska lyckan skinandes i ögonen. Dom sjunger, firar och viftar med flaggor. Skulle tro att medlemmar ur al-Qaida firade på liknande sätt den 11 september 2001. Och det är precis det som gör det helt uppåt väggarna stört att fira någons död.
Jag förstår att folk vill hämnas. Att tankarna snurrar förbi i dom elaka tassemarkerna. Men hämnd och våld löser exakt ingenting. Det är faktiskt strunt samma om det är en arab, en turk eller en skogsgalen man från Västerås som dör – det är lika tragiskt i alla fall.
Bin Ladins död ger oss inte fred på jorden, mindre miljöförstöring eller mindre krångel med CSN. Hans död löser inte terroristfrågan, får inte folk att älska varandra i större utsträckning eller skänker tillbaka livet till alla offer. För löser vi inte konflikter på ett sånt sätt som gör att bägge partnerna är överens lär det dyka upp en ny ledare i morgon. Vad gör vi då? Skjuter en gång till? Och en till, och en till….? Undrar hur många vi måste skjuta för att få fred på jorden. Alla utom en?
Så innan du tar på dig glädjehatten och firar ett tragiskt liv, försök att analysera problemet först. Sen hjälper du till att lösa det. När problemet är löst, då är världen redo för glädje.
En sann glädje som inte gör ont i magen.
4 kommentarer:
Jag började tro att jag är det enda som känner precis just så. Tack för ett bra inlägg.
Håller med. Fast å andra sidan, om jag var jude när Hitler dog skulle jag nog firat.
Amen till det. Mådde illa när de hängde Hussein också. Brott och straff är en sak. Krig är en sak. Men att fira någons död på detta vis är bara osmakligt.
Hämnd är aldrig rätt väg att gå. Kram på er!
Skicka en kommentar