Att barn ofta blir förmanade till att vara snälla är inga konstigheter. Men vad händer sen? För alla de som en gång har varit barn växer inte upp och blir snälla vuxna. Långt ifrån.
Orsaken kan så klart vara flera. Men om vi skalar bort de allra värsta. De som misshandlar, mördar och så vidare, det här inlägget handlar inte om dem. Det handlar om helt vanliga Svenssons, kanske din granne, din chef eller kassörskan i din närbutik. Vi har alla råkat ut för dem, de mindre snälla.
Förmodligen mår de apa, är rädda, osäkra och helt otroligt självupptagna. De kan inte diskutera fram en lösning utan gapar och använder fula ord istället. Det är trots allt lättare att skrämma någon till tystnad än att behöva diskutera sig fram och kanske, i värsta fall, ta till sig vad andra säger.
De är oförmögna att inse att alla handlingar får konsekvenser. Däremot är de urbra på att klappa sig själv på axeln för minsta lilla.
De saknar noll medkänsla och tycker förmodligen att de gamla visdomsorden ”behandla andra så som du själv vill bli behandlad” är de töntigaste orden som finns. För de är perfekta. Alla andra är idioter. De luras, manipulerar och beter sig rätt och slätt ovärdigt.
Men vad gör vi åt det? Oftast ingenting. Istället uppmanar vi dem som drabbas av de mindre snälla att stå på sig. Tuffa till sig och säga ifrån. Varför då? De snälla har i regel inte handlat fel (menar snäll i sin rätta betydelse. Inte mesig.). Borde man istället inte säga till den som gjort fel? Det är väl hen som ska bättre sig? Antar att det är av rädsla som vi sällan agerar. Vi vågar helt enkelt inte säga ifrån. Och all respekt för det. Jag vågar inte heller.
Här borde jag lämpligen komma med en lösning, men jag har ingen sådan. Bara en stilla förhoppning om att vi ska sluta peppa snälla människor till att bli något de inte är samt att uppmana till snällhet. Även till människor som inte längre är barn.
Jättesnälla kramar
//Nina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar