En sågning av det ni älskar

Tommy Nilssons påstådda namnbyte spred sig likt en skogsbrand i Australien. På Facebook delades artikeln hej vilt och, åtminstone i mitt födde, skrattades det ganska rått åt det nya namnet – Black. På Twitter var det mest spekulationer. Vad gör han reklam för? AIK var en het kandidat men framåt eftermiddagen lutade det åt Marabou Black.
Det var en viralspridning som heter duga och när denna dag påbörjades var det nog få som missat nyheten. Åtminstone av de som är aktiva på Facebook och/eller Twitter.
Så långt allt väl.

Idag kunde vi slappna av och några kunde stolt säga "vad var det jag sa?". För nu kom svaret: Marabou Black. Måste säga att det kändes lite snopet. Happ. En choklad med lakritssmak. Jag förstod först inte kopplingen men det beror enbart på att jag helt har missat att Marabou Black har kommit, gått och nu ska komma tillbaka till butikshyllan (eller om den legat där hela tiden). Precis som Tommy Nilsson himself.

Några saker som stör mig med den här pr-cupen ni alla älskar är:
Tommy Nilsson är för mig en väldigt ointressant artist. Att han väljer att kalla sig för Black rörde mig inte i ryggen. (ja, det är mitt problem. Alla ni andra verka tycka det var av högintresse)

Enligt Forsman & Bodenfors, som ligger bakom hela PR-tricket, beror spridningen på att Tommy är folkkär. De säger "Många fick nog en känsla att det var konstigt att se honom på det här sättet och med det här namnet."
Så kan det säkert vara. Men kanske snarare att folk tyckte det var så konstigt att det var helt ok att skratta åt Tommy. Göra honom till ett skämt. Och tittar man på bilderna säger de samma sak. Stylingen/sminket känns rätt klantigt.

Var det verkligen av respekt och någon form av kärlek som man gjorde så här med Tommy? Känns mer som att han får världens fetaste töntstämpel och som att han fick gestalta den ensamma och mobbade eleven på en skolgård full av elaka barn. Inget som ger chokladen en positiv stämpel.

Lockar Tommy Nilsson till att äta choklad? Inte för mig. Snarare tvärtom. Allt jag tänker på är en medelåldersman som ser ut att vilja vara ung och farlig. Ni vet en sån där som på ett konstlat sätt säger fett och ballt.

Tänker också att Tommy Nilsson kanske saknar rampljuset och valde mellan Maraboureklam eller medverkande i Mello. Kanske det sistnämnda stämmer in mer på en folkkär artist?

Visst är det kul när folk kan bjuda på sig själva. Dessutom lär mannen i fråga fått en rejäl slant för det. Frågan är om han hör alla skratt bakom ryggen?

Så tyvärr. En PR-kupp med Tommy Nilsson skänker ingen vidare god smak. Däremot ett bevis på styrkan i sociala medier.

Kladdiga chokladkramar
//Nina

Läs mer här: Resumè, GP, Expressen, SVD, DN och Dagens Media.

Fight for Everyone

När The Leisure Society får säga sitt blir det mys för öronen och hallon för ögonen.
Så kan det gå.


Alla kramar
//Nina

Tankar till de gamla

När vi är små och under vår tid som barn är vi i ett extremt behov av att någon stabil vuxen tar hand om oss. Ger oss kärlek, trygghet och omtanke.
Förhoppningsvis växer vi upp. Vi klarar oss själva och kan i vår tur ge kärlek, trygghet och omtanke till någon annan.

När vi sedan blir äldre och sjukare kommer vi tillbaka till ruta ett och behöver återigen den där stabila vuxna som tar hand om oss. Inga konstigheter.

Men varför är det då så många äldre som gråter om nätterna för att blöjan är nerkissad, som inte får tillräckligt med hjälp utan ligger hemma och mest bara väntar på döden. Och varför är det då så många äldre som sällan eller aldrig har någon att dricka kaffe med i lugn och ro?

Varför är det så svårt att bygga större kollektiv, som inte känns som ett sjukhus, där äldre i behov av viss vård och hjälp kan bo för en skälig penning.
Varför är det så svårt att anställa lämpliga människor vars uppgift är att se till att de äldre har det bra?
Varför är det så svårt att prioritera och ta hand om dem som en gång har tagit hand om oss?
Varför är det så svårt att inse att även äldre behöver fylla sina kvarstående dagar med kärlek, trygghet och omtanke?


Väldigt gamla kramar
//Nina

Kan man annat än att älska Håkan?

Inga ord är vackra nog för att förklara hur bra han är.
Så... Kram på dig

Att trampa på de HIV-smittade och alla världens kvinnor

Nanna på Sveriges Radio är arg. Hon är piss off på alla män som idag har grattat en eller flera kvinnor då det som bekant är Internationella kvinnodagen. Radioinlägget har idag fyllt mitt FB-flöde och folk är lysriska. De tycker Nanna är en klok och smart kvinna. Det är hon säkert också. Men inte just idag. För idag har Nanna kläckt ur sig det dummaste jag hört på länge. För enligt Nanna är ett grattis den 8:e mars som att säga till en hiv-smittad på Världsaidsdagen.

Men vi backar tillbaka lite, till argheten.
Måste folk bli arga hela tiden och på allt? Att du blir skitförbannad på någon som kallat dig för hora är helt i sin ordning. Den människan ville dig inget gott utan är för korkad för att veta bättre. Så rasa på.
Men om någon faktiskt enbart vill vara snäll. Ge dig uppmuntran och berätta att hen tycker om dig, är det då ok att bli arg? Att säga grattis betyder att han eller hon tycker att du är värd att firas. Att du är något värdefullt. Det kan du väl ändå inte bli butter över?

Jag förstår vad du menar, Nanna med flera. Kvinnodagen finns för att uppmärksamma problemet med att kvinnor inte får samma villkor som männen. Det är viktiga frågor som inte bör tramsas bort.
Men vad gör det om det finns män som även passar på att fira kvinnan? Gör det någon skada verkligen?
Med kärlek och respekt kommer vi nå jämställdhet, även om det tar ett tag. Att gapa, sura och skälla kommer däremot inte leda oss framåt. Snarare tvärtom.

Så hoppar vi fram igen då till själva uttalandet. "Som att säga grattis till en HIV-smittad på Världsaidsdagen".
Hur tänkte du här? Att vara kvinna är en fröjd. Att vara HIV-smittad är rena motsatsen.
Genom det oerhörda osmakliga uttalande säger Nanna att vara kvinna är lika hemskt som att vara HIV-smittad. Det är jag rätt övertygad om att inte en enda HIV-smittad håller med. Och inte jag heller. Tycker det är gött och fint att vara kvinna. Inte alls som att få ett livsfarligt virus, bli allvarligt sjuk, se människor bli rädda för mig och sen slutligen dö.

Låt oss både fira kvinnor och lösa de jämställdhetsproblem som finns. Och låt oss göra det utan att höja rösten, utan att kalla kvinnan dödssjuk och utan att trampa på andra.
Det tycker jag är värt ett grattis – alla dagar.

Länk till radioklippet.

Internationella kvinnokramar
//Nina

Är det nu vi fått nog?

Är det nu vi vägrar ta mer skit? Är det nu vi kommer säga ifrån? Är det nu det kommer att hända?
Är det nu, män som kvinnor, kommer börja behandla varandra med respekt? Är det nu vi kommer ställa upp för varandra? Är det nu vi kommer reagera och stå upp för varandra?

Är det nu vi har fått nog?
Jag hoppas det.


Är det nu du får en kram? Ja det är det!
Kram
//Nina

Reklam är livsviktigt

En del kampanjer är ruskigt roliga. Andra så snygga att ögonen torkas ut. Och inte ska vi glömma av de välskrivna som rör om bland dina nerver, de smarta som skakar om sinnet och de informativa som släcker törsten av kunskap.
Men sen finns det de som mer eller mindre är livsnödvändiga. Som den här stortavlan från The University of Engineering and Technology i Peru. Deras byrå MAYO DRAFT FCB Lima har lyckats ta fram den första reklamskylten som producerar dricksvatten av luftfuktighet. Hur bra är det inte det på en skala?

Frågar du mig är detta ett praktexemplar hur bra det kan bli när hjärtat och medkänslan får vara i det kreativa skapandet. Då behöver det inte vara särskilt roligt eller snyggt. Bara vara väldigt väldigt välbehövligt.

Viktiga kramar
//Nina