När vi är små och under vår tid som barn är vi i ett extremt behov av att någon stabil vuxen tar hand om oss. Ger oss kärlek, trygghet och omtanke.
Förhoppningsvis växer vi upp. Vi klarar oss själva och kan i vår tur ge kärlek, trygghet och omtanke till någon annan.
När vi sedan blir äldre och sjukare kommer vi tillbaka till ruta ett och behöver återigen den där stabila vuxna som tar hand om oss. Inga konstigheter.
Men varför är det då så många äldre som gråter om nätterna för att blöjan är nerkissad, som inte får tillräckligt med hjälp utan ligger hemma och mest bara väntar på döden. Och varför är det då så många äldre som sällan eller aldrig har någon att dricka kaffe med i lugn och ro?
Varför är det så svårt att bygga större kollektiv, som inte känns som ett sjukhus, där äldre i behov av viss vård och hjälp kan bo för en skälig penning.
Varför är det så svårt att anställa lämpliga människor vars uppgift är att se till att de äldre har det bra?
Varför är det så svårt att prioritera och ta hand om dem som en gång har tagit hand om oss?
Varför är det så svårt att inse att även äldre behöver fylla sina kvarstående dagar med kärlek, trygghet och omtanke?
Väldigt gamla kramar
//Nina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar