Jan Pehchan Ho

Så obeskrivligt skön låt. Den kommer jag sällan ha svårt att dansa mig svettig till.
Happ!
Svängiga kramar
//Nina

Muscle Music Trailer

Kul, javisst. Den är faktiskt precis så tokig som man kan förvänta sig. Men kommer vi inte längre och längre bort från själva varumärket? Eller det kanske inte spelar någon roll i alla sammanhang?
Vad tycker du?

Kram
//Nina

Inlägget som aldrig borde ha skrivits.

Till min J.
Tack för att du berikade mina somrar, gjorde släktkalasen roligare och för att du var en del av mitt liv. Av mig.
Trots att vi var som natt och dag, som hårdrock och synth, så hade vi våra stunder. Stunder som för evigt kommer glittra och göra hela min barndom lite finare. Lite varmare och mycket mer minnesvärd. Alla timmar av läsning i folkabussen, de långa diskussionerna på vinden och alla cykelturer fram och tillbaka på grusvägen. Alla de stunderna plus många till delar vi på. För alltid.
Det var alltid du som hade de roligaste idéerna. Som när vi trollade bort dig på dass, gjorde kläder av plastpåsar och skulle rida in kossorna. Det var du som öppnade mina ögon och berättade om livet. Om pojkar, om musik och om allt som hände utanför byn.
Du var den som kunde teckna finast, som hade det vackraste håret och det var du som fick pussas bakom knuten. Jag fick bara titta på och vara avundsjuk. Och avundsjuk var jag på nästan allt. Till och med på er trappa i radhuset.
Men det var också du som fick kämpa och slåss. Om jag bara hade vetat J. Om jag bara hade fattat.
Ta väl hand om dig där uppe. Läxa upp några änglar, hångla med Gud och när vi ses igen kommer allt vara som vanligt.
Love //Nina

Att sko sig på de misshandlade

Detta hade kunnat vara bra. Men en viss tveksamhet smyger sig in i magen redan under de första sekunderarna. Är det fejk eller är det äkta? Inser sedan att det inte spelar någon roll, för budskapet sätter sig som ett majsskal mellan tänderna. Det får en att fundera över hur många (eller förhoppningsvis få) i ens egen bekantskapskrets som faktiskt får sig både en och två snytingar av sin man/kvinna/”vän”/mamma/pappa. Hur många (få) känner man egentligen som döljer misshandel och kräkningar? Hur många är utsatta i sitt egna hem, på sin arbetsplats, i skolan och så vidare, av någon de känner så väl?
Förhoppningsvis är svaret noll. Men den här filmen får en att tänka efter. Och den gör det utan att göra några övertramp, visa köttiga blodbilder och arga manshänder.
Men sen kommer tvivlandet igen. Tösen Lauren Luke ser alldeles för glad ut och hennes blåmärken känns ditmålade. När jag sedan ser att hon säljer smink får magkänslan rätt.
Visst hon kan väl både sälja smink och stödja kampen mot misshandel. Men det här känns mer som att hon gör det för egen vinnings skull. Och det är fan lika med att misshandla de kvinnor som redan blivit slagna.

Om någon håller med eller tycker annorlunda är ni välkomna att kommentera.

Snälla kramar
//Nina