Att sko sig på de misshandlade

Detta hade kunnat vara bra. Men en viss tveksamhet smyger sig in i magen redan under de första sekunderarna. Är det fejk eller är det äkta? Inser sedan att det inte spelar någon roll, för budskapet sätter sig som ett majsskal mellan tänderna. Det får en att fundera över hur många (eller förhoppningsvis få) i ens egen bekantskapskrets som faktiskt får sig både en och två snytingar av sin man/kvinna/”vän”/mamma/pappa. Hur många (få) känner man egentligen som döljer misshandel och kräkningar? Hur många är utsatta i sitt egna hem, på sin arbetsplats, i skolan och så vidare, av någon de känner så väl?
Förhoppningsvis är svaret noll. Men den här filmen får en att tänka efter. Och den gör det utan att göra några övertramp, visa köttiga blodbilder och arga manshänder.
Men sen kommer tvivlandet igen. Tösen Lauren Luke ser alldeles för glad ut och hennes blåmärken känns ditmålade. När jag sedan ser att hon säljer smink får magkänslan rätt.
Visst hon kan väl både sälja smink och stödja kampen mot misshandel. Men det här känns mer som att hon gör det för egen vinnings skull. Och det är fan lika med att misshandla de kvinnor som redan blivit slagna.

Om någon håller med eller tycker annorlunda är ni välkomna att kommentera.

Snälla kramar
//Nina