Inlägget som aldrig borde ha skrivits.

Till min J.
Tack för att du berikade mina somrar, gjorde släktkalasen roligare och för att du var en del av mitt liv. Av mig.
Trots att vi var som natt och dag, som hårdrock och synth, så hade vi våra stunder. Stunder som för evigt kommer glittra och göra hela min barndom lite finare. Lite varmare och mycket mer minnesvärd. Alla timmar av läsning i folkabussen, de långa diskussionerna på vinden och alla cykelturer fram och tillbaka på grusvägen. Alla de stunderna plus många till delar vi på. För alltid.
Det var alltid du som hade de roligaste idéerna. Som när vi trollade bort dig på dass, gjorde kläder av plastpåsar och skulle rida in kossorna. Det var du som öppnade mina ögon och berättade om livet. Om pojkar, om musik och om allt som hände utanför byn.
Du var den som kunde teckna finast, som hade det vackraste håret och det var du som fick pussas bakom knuten. Jag fick bara titta på och vara avundsjuk. Och avundsjuk var jag på nästan allt. Till och med på er trappa i radhuset.
Men det var också du som fick kämpa och slåss. Om jag bara hade vetat J. Om jag bara hade fattat.
Ta väl hand om dig där uppe. Läxa upp några änglar, hångla med Gud och när vi ses igen kommer allt vara som vanligt.
Love //Nina