Obehagligt.

Om AMS ändå kunde vara lite mer som Twitter.

Att vara inskriven på Arbetsförmedlingen är lite som att dö en smula. Handläggarna pratar till dig som om dom hade en mindre smart individ framför sig. Dom låtsaslyssnar bara på vad du vill och kan och hjälpen du får stavas telefonkatalog, CV-mall och personliga brev skrivna av handläggaren själv.
Som inskriven på Arbetsförmedlingen kan du inte räkna med att någon ska tro på dig och vara en gnutta uppmuntrande. Ännu mindre kan du räkna med att få tips på jobb. Kort sagt är Arbetsförmedlingen något som ingen är värd att besöka.

På Twitter däremot finns det alltid någon som stöttar, peppar och muntrar upp dig. Där väller det runt vänliga själar som tipsar om lediga jobb eller kommer med förslag på kurser, utbildningar och arbetsplatser som är något att ha.

Tänk om det åtminstone fanns ett tiotal aktiva och positiva handläggare från AMS på Twitter. Handläggare som kunde säga något annat än ”titta i telefonkatalogen efter intressanta företag”. Handläggare som tar till vara på alla jobbtips som flödar omkring och faktiskt kan se livet från den ljusa sidan. Handläggare som ännu inte stelnat till och tycker att lycka är lika med att fylla i blanketter. Det hade suttit fint för alla arbetslösa att ha kontakt med en glad handläggare som såg dina styrkor och som vågar tänka utanför den stela byråkratin som råder. En handläggare som var lite mer som vilken twittrare som helst.

P & K

Livets tröttsamma losers.

Tjejer, damer och tanter – jäkligt sköna typer alltså. Precis lika sköna som pojkar, herrar och gubbar. Och eftersom vi är precis lika bra, oavsett kön, blir jag nått så i farstun trött på kommentarer som ”oh vad roligt med bara tjejer i finalen” eller ”det hade han inte räknar med, bli slagen av en tjej”.
Varför gör ni så här era dårflickor? För i samma andetag säger ni faktiskt att ni är lite sämre än männen. För varför skulle det annars vara så roligt att bara ha tjejer i finalen eller att en tjej klår en kille i valfri gren?
Det är precis som att säga att det vore roligt om San Marino vann över Spanien i fotboll. Man tycker lite synd om dom och tycker det vore både stort och gulligt om något så oväntat hade slagit in. Är det så ni, flickstackare, ser på er själva?
Fan, spotta i näven och kom igen. Bevisa att ni kan. Att ni vill. Att ni är värda mer än vad ni verkar tro. För jag vill inte lyssna på en kvinnlig DJ bara för att hon har snippa. Jag vägrar se damfotboll så länge det ser ut som juniorspel. Jag kommer aldrig föreslå en kvinnlig ledare endast för att vi är av samma kön. Hata mig om du vill men det mest rättvisa måste väl ändå vara att den som är bäst lämpad för uppgiften ska utföra den. Vad det än må vara.

Se dig som ett offer och du kommer alltid att vara en looser. Se dig som en jämlike och du blir behandlad därefter.

Öl var roligt även förr om åren.

Du råkar inte sitta på ett ölmärke som ska lanseras? I så fall har jag hittat filmen. Den är, som du ser, skitgammal så alla rättigheter är säkerligen borta med vinden. Skål.

Florian, kanske inte den smartaste

Florian är ett underskattat och vällemmat namn. Ser framför mig hur ett litet Florianbarn skrider fram under uppväxten med en skör men ack så smart utstrålning. Vad en Florian säger måste på något sätt vara sant. För en Florian ser ut som ett vackert geni. Och sådana växer inte på träd. Det måste vara så det gått till även när Florian Steiner växte upp djupt inne i skogarna runt Piteå. Hur kan man annars förklara det som nu har hänt? Att Florian Steiner och hans crew har räknat och budgeterat på ett utsiktstorn som inte ens blev högre än skogens träd. Han förklarar att ”budgeten var begränsad och därför räckte det inte till att bygga högre.”
Kanske finns det, trots allt, Florianmän som inte är födda till genier.

Läs hela nyheten på Aftonbladet.

Tips om fredag

Bara dagar kvar tills det är dags att omlinda sig med gamla hjältar.
Först:

FLA på Sticky Fingers.

och sen:


Läs mer om dj-kalaset på www.clubqueer.se

Vågar jag spå om en lugn och ytterst stillsam lördag?

Kram
//Nina

Boxerbäbisen.

Att Boxer-Robert är lik storsessans utvalda gymprins är ingen nyhet. Men att samma man, inte Boxer-Robert alltså utan den andra, nu också har gjort sessan på tjocken var förra veckans stora nyhet. Några som tog till vara på karusellen var Abby Norm. Och dom gör det riktigt guldkantat. Heja heja för bäbisboxern.

Kram
//Nina

Alla har vi något.

Helena Seger har skinnet på näsan. Mark Zuckerberg har pengarna. Per Gessle har den oförglömliga frillan. Prince har korta byxan. Drottning Silvia har en kung. Glenn Hysén har fotbollssönerna. Dita von Teese har utstrålningen. Och Barry, han fick rösten.

Kram
//Nina som har ölsuget

Det här med ansvar.

När ungdomarna bränner bilar i förorten görs det för att arbetslösheten är galet hög. Kaosupploppet i London, likadant. -Inget jobb, ingen bryr sig om oss, rika är dumma och jag har ingen chans – så varför ens försöka. Jojo, visst har vi hört det förut. Och till viss del har dom rätt, dom arga och uppgivna ungdomarna.

Klart att det inte är lätt att växa upp i någon form av utanförskap där ingen jobbar, ingen känner ansvar och ingen bryr sig. Men vet du vad? Sluta skyll på allt och alla och ta eget ansvar. För ingen vill ge arbete åt någon som slår sönder ett skyltfönster av att vara uttråkad. Ingen vill ha en hyresgäst som har problem med polisen. Och inte någon, inte en endaste en, kommer tycka att du gjort något för att förbättra för din eller andras situation. Sorgligt är vad det är.

Men återigen, dom har rätt. För hur ska dom veta vad ansvar är? Många av småglina som hamnade i domstol i London efter kravallerna var i 12- års åldern. Det är små barn fulla av ilska och förvirring. Och om du tror att föräldrarna ens kunde maka sig i väg till rättegången för att stötta sina barn, ja då har du helt fel. Ensamma fick dom ta emot domen och sen… ja sen?
Hur ska dessa, och så många andra, barn lära sig vett och ansvar när dom inte har föräldrar som alltid finns där? Och hur ska föräldrarna veta vad vett och ansvar är när dom förmodligen vuxit upp under liknande former? Om inte ens våra politiker, storföretag och ordningsmakt kan vara förebilder, hur kan man då egentligen begära att en liten skitunge på 12 år ska veta vad ansvar är? Ja jag vet inte. Men jag vet att ingenting är omöjligt.

Slut på slappet.

Sköna Way Out West är avklarad liksom den efterhängsna semesterfeelingen. Det börjar helt enkelt bli dags för en uppdatering av denna sommartrötta blogg. Ge den en sensommarkick, ett makalöst kafferus och en musikalisk rivstart. I all sin enkelhet så klart.
Därför, tre favoriter från i helgen:

The Avett Brothers – I Killed Sally´s Lover
Dunderskön Spotifylista.


Empire Of The Sun – Walking On A Dream
Listan att älska


Santigold – Say Aha
Galet mycket humor och energi - på en och samma lista.

Om jag vore som du.

Om jag vore som du skulle jag bege mig till Världskulturmuseet på fredag. Jag skulle vara snygg, kanske glittra lite och när klockan klämtar o1 skulle jag vara beredd. Vara beredd på att dansa fötterna av mig. Och jag skulle göra det till Butchmusik. Om jag vore som du alltså. Själv så ska jag jobba.

Kram!

Plötsligt blev allt så fel

Modelljobbet för superpillen som gör dig smal och hård kan inte vart någon höjdare.

Män som vet vad dom pratar om

Mardrömmar, krokodiler och bristen på respekt

Detta inlägg hänvisar till artikeln Pr-mardrömmen för Lacoste som finns att läsa på Resume.se

Nyheten om det som hände i Norge kändes som en stor klump. En stor och kladdig ångestklump som smetar av sig med sin sorg. Tankarna fyllde hela kroppen med olust och bedrövelse. Men på Resuméredaktionen gick det desto ytligare till. För där oroade man sig över den lilla krokodilen som syntes på mördarens bröst. Den välkända logotypen för Lacoste. Jodå. Hur kommer detta drabba varumärket? Kommer Lacoste nu bli förknippat med blod, hat och slakt? Herregud, kan det till och med vara så att varumärket påverkar folk negativt i framtiden? Ja oron för Lacoste visste inga gränser utan man kände sig tvungen att kontakta en varumärkesexpert. Och med hjälp av expertens svar skrevs sedan en artikel om den så kallade pr-mardrömmen, bara några dagar efter att andra är mitt inne i en helt annan mardröm.

Jag förstår att alla inblandade i artikeln försöker vrida till och anpassa nyheter så det ska bli intressant för reklam- och mediafolk. Men det här. Det här är bara osmakligt. Och dumt, oerhört dumt. För om man är så pass okänslig att man lägger märke till vilket märke som skymtade på tröjan istället för att ta del av den riktiga nyheten, ja då bör man nog bli orolig.

Men visst, märket sitter där. Givetvis inte planerat och önskvärt från Lacoste, det förstår alla. Det finns väl ingen, förutom Resumé, som sitter och funderar på om det här banar vägen för en ännu större framgång eller inte. Jag är också övertygad om att väldigt få människor förknippar Lacoste med den norska terroristen om ett tag. Jag bryr mig faktiskt inte ett skvatt om han bar Lacoste, L.O.G.G eller hemmasydda kläder. Däremot bryr jag mig om alla drabbade, om vart världen är på väg och om hur man ska få slut på alla mardrömmar.