Krönikan som aldrig blev läst.

Supporterbloggen BaraBen, frågade om jag var intresserad av att skriva en gästkrönika. OM jag var? ATT jag var!

Blev tokig av lycka och fick skrivkramp så det stod härliga till. Skrev ändå och tog kanske ett jättekliv rätt ner i klaveret. För istället för att lalla runt som en spånskiva skrev jag ett inlägg om hur värdelösa fotbollsfansen var. Ja, inte alla fans så klart. Men tillräckligt många för att det skulle bli ett inlägg.

Om det blev publicerat? Nej. Hörde aldrig ifrån dem något mer. Kanske var de dåliga på kritik, kanske gillade de bara inte min åsikt, mitt sätt att skriva. Skit samma, det spelar mindre roll.

Nu har det gått ett år ungefär och det börjar bli dags att visa upp krönikan som aldrig blev läst.


Support utan hat
Måste erkänna en sak. När jag fick förfrågan om att skriva en gästkrönika här på BaraBen blev jag smått förfasad.

Skulle jag som inte ens kan alla spelares namn utantill, skriva något till er hardcorefans? En ära givetvis och stolt som en nybliven mor tackade jag ja.

Men efter att ha läst runt lite på bloggen insåg jag att allt inte var som jag först trott. För i min värld har vi som håller på Blåvitt något fint att värna om. Vi har en historia som är värd en eloge, ett lag som är värd all kärlek i världen och en publik som inte håller ett öga torrt. Detta borde lämpligtvis leda till en blogg full av pepp och respekt mot varandra. Och det finns här men tyvärr finns här också surmjölkar och bitterhet som får vem som helst att börja sucka.

Menar inte att vi ska ideligen tjuta av glädje och glada tillrop. Det är i stort sett omöjligt när motgången blir för stor. Men vi gräver gropen djupare för oss själva om vi inte ens kan vara trevliga mot varandra.

Ta inlägget ”Fotbollens sista proletärer - en återblick på Kamratideal som varit och åter komma kan” till exempel. Det har i skrivandets stund 61 kommentarer. Skitkul! Om det nu inte vore för att många av dem handlar om vilka svin alla sossar är, att Socialdemokraterna är bakåtsträvare och saknar visioner, att det är smaklöst och så vidare.

Jag hänger verkligen inte med. För strunt samma hur mycket eller liten sosseankntyning föreningen har, vi älskar vårt Blåvitt i vilket falls om helst. Eller?

Det härliga i smeten är väl ändå att vårt lag kan stoltsera med vinst över Barcelona, vunna UEFA-titlar och att ett gäng magiska arbetarkillar visade hela fotbollsvärlden vart skåpet ska stå. Vackert som en saga är vad det är.

Men detta var på 80-talet. Ni vet årtiondet då neongult var snyggt, hockeyfrillan fräsch och Samantha Fox ansågs vara sexig. Det var jättelänge sedan. Det är dags att gå vidare, hitta på något nytt och blicka framåt. Och det gör vi bäst i en enad trupp – som ett lag.

För varför ska vi som ändå har samma längtan i bröstet, samma Blåvita drömmar och samma hjältar, varför ska vi kasta skit på varandra? Hur långt har vi kommit då? Det är, ursäkta mig, jävligt fånigt. Vad jag vill ha sagt är att vi ska sluta vara taskmörtar och i stället njuta av fotbollen.

Utan hat, utan elakheter. Bara kärlek.