Det bästa, en dag som denna.

Det finns en man som lätt hade kunnat få sitta på min sängkant varje morgon. Vi skulle dricka morgonkaffet ihop och jag skulle låta honom få prata till punkt. Varje gång.
Faktum är att jag skulle låta honom få prata mest hela tiden. Prata, nynna, orda, resonera, skrika, viska, sjunga, ryta, babbla, skråla, vråla, gnola – vad som helst bara jag får höra hans stämma.

När jag är glad ska han skratta med mig. Högt. Ljudligt. Strävt bubblig.
Är jag ledsen ska han säga mig de vackraste orden. V
iska. Tassla. Andas tungt.
Hans röst.
Inget annat.

Mannen heter Thåström och låt aldrig hans röst dunsta bort.