Det här med hat, internet och att tappa kontrollen

Det hemska är inte att det är män (och säkert några kvinnor, trots att filmtiteln helt uppenbart glömt dem) som näthatar andra. Jo det är förstås också jätteläskigt och dumt. Men det här är en inte en kamp mellan könen. Det är det igenkännande skriket på hjälp. Mänskligheten som skriker på uppmärksamhet.
För det hemska är att det finns människor som mår så dåligt att de sedan länge tappat kontrollen. Att det finns de som växer upp och blir ett stycke hat. Ett stycke hat, med rätt att näthata.

Om vi, och om samhället, vore bättre på att ta hand om varandra, se varandra och bry oss om varandra.
Om vi skulle göra det ofult att må psykiskt dåligt, vara mindre egoistiska och mer humanistiska.
Om vi hellre skulle hjälpa än att lägga fälleben, om vi kunde bli bättre på att älska och peppa.
Om vi skulle våga ta ansvar, vara ärliga och inse att vi alla är av samma värde.


Kanske skulle vi då hindra både en och tusen nya näthatare från att bli just näthatare.

Icke hatiska kramar
//Nina