En krans rätt upp slidan.

Fram tills en dag förra året gick jag runt i en falsk verklighet.
På fullaste allvar trodde jag att en gång i tiden hade jag, liksom alla andra av samma kön, ägt en mödomshinna. Att det i mitt underliv satt en hinna, säkerligen en lite slemmig sådan. Första gången vi tjejer ger oss hän åt en pojk ska hinnan som i förnamn heter mö, spricka. Pinsamt värre blir det om man lämnar efter sig några droppar blod på lakanet. Ett tydligt avslöjande att detta var första gången. Ett tydligt bevis på att man inte alls var så erfaren man kanske gav sken av att vara. Men va tusan. Det skulle hända alla någon gång och inte gav det mig några men.
Det fanns förstås de fall där blodet uteblev. Malena Ivarsson och Bullen hade informerat om att allt var normalt och alla är olika.

Men, detta var då, innan jag drack vin med min barnmorskevän. Hon berättade att det fanns minsann ingen mödomshinna. Herregud, vad är det hon säger? En gammal klassiker som mödomshinnan är bara en myt? Hujeda mig vart ska det sluta?.

Mödomshinnan är mer som en krans runt slidan. Alltså en slidkrans. Jaha ja. Inte för att min första-gången-upplevelse skulle ha sett annorlunda med denna information. Men för många stackars kvinns, där det är ett smärre helvete att ha blivit av med mödomen innan ”den rätta mannen” är där och pillar med sin dick, vore detta av största intresse.
Ännu större intresse borde det vara för männen som blir svarta av ilska om dom inte får vara först in.

Men att sätta ett nytt namn på muffdelen, löser det verkligen några problem? Och till slidkrans dessutom. Det får mig mer att tänka på en skepparkrans i snippan. En hårprydnad man kan kamma med den lilla skäggkammen.

Andra gosiga namnförslag från RFSU är Snipplock, Snipplåda, Snippdörr, Snipplucka och Hymen. Har du fler förslag eller ska vi fortsätta kalla det för mödomshinnan?

//Nina