Ett satans skitår

Äntligen snart dags att ta farväl av 2012. Ett år fullt av bajstrista händelser.

I den skimrande blåvita världen började året så bra. Försäsongen såg lovande ut och nog hoppades jag på att guldet skulle få komma tillbaka där det hör hemma. Men ack nej ack nej. Sana hoppade över till Ajax, Hysén hade svårt att pilla in bollen och Sella fick inte förlängt kontrakt. Ett jävla år vill jag påstå. Men å andra sidan kom Bjärsmyr tillbaka och stundtals spelade laget faktiskt imponerande bra. Guld 2013? Låt oss hoppas.

I resten av landet blåser vi av 2012 med en go lågkonjunktur. Folk blir varslade och uppsagda som käglor. Vi har en hopplös arbetslöshet, folk går på utslitna knän samtidigt som höjdare kalasar på skattepengar. Ja, det räcker väl med det för att inse att 2012 inte behandlar oss med värdighet.

Inte ens solen har haft råd att showa loss i år. Istället har vi fått huttra oss igenom en katastrof sommar. Det var en vecka med fin väder precis innan semestern. Givetvis hade jag mens just den veckan och njöt väl inte fullt ut om man säger så.

2012 var även ett rövår rent privat. Två varma människor som stod mig mycket nära har lämnat denna jord. De har lämnat efter sig ett kolsvart hav av saknad. Det var, är och kommer för alltid vara tungt att bära med mig deras frånvaro. Må ni ha det fridfullt nu.
Lagom till jul blev jag uppsagd och utan jobb. Tack som fan. Alla andra negativa händelser står sig matta i jämförelse med dödsfallen så jag väljer att glömma dem. Omedelbart.

Men det finns ljusglimtar. Glimtar som jag aldrig i livet skulle vilja vara utan. Jag har fått ett fantastiskt extrajobb med de allra finaste kollegorna. De lyfter min värld och gör mig alldeles rörd. Jag har träffat många fina människor under det gångna året, inte bara via extrajobbet. Och det, det överglänser allt. Utan er vore världen hyfsat ful.

Puss, kram och god jul. Love ya! //Nina

PS. 2013 tar blåvitt guld och världen blir ett hyggligt ställe att leva på. Det är så vi vill ha det.