Korven och ICA-Jerry.

Låt mig berätta om Korven. Korven var (eller är får jag hoppas) en flicka med Down Syndrome som levde ensam med sin pappa i början av 80-talet. Korvpappan i sin tur var god vän med min familj. Inga konstigheter så långt. Korvflickan var något år äldre än jag och såklart antog alla vuxna att vi skulle leka fint ihop varje gång våra vuxna ville umgås. Det gjorde vi också på sätt och vis. Men det var jobbigt, trixigt och vissa gånger alldeles förfärligt. Men det var inte jobbigt eller på något sätt besvärande att Korven hade Down Syndrome, det kunde ju inte hon hjälpa det fattade till och med jag. Men några som inte fattade ett jota var alla vuxna runt omkring. Frågade jag Korvpappan någon gång vad hans dotter sa eller menade (det var inte helt lätt som barn att förstå allt) fick jag uppmaningen att gå och fråga Korven (som om jag inte redan gjort det tusen gånger). Så klart att korvflickan tyckte det var frustrerande att jag inte var helt med på noterna och bara frågade va? Hela tiden. Frustrationen kunde göra Korven ursinnig och gissa vem som fick skulden då? Inte var det korvpappan i alla fall. Samma sak om jag skrattade med Korven. Nervösa och ängsliga blickar kastades från vuxna. Vad är det för fel på Nina? Skrattar hon åt stackars Korven? Korven var ingen stackare, hon var glad. Vi hade roligt. Men de vuxnas reaktioner och ovilja att faktiskt vara öppna och ärliga om Korven gjorde att det blev rena pesten till slut och jag slutade leka med henne. Det var inte jag som tyckte hon var konstig eller svår men det hade vart gött om någon vuxen kunde tala om för mig vad Down Syndrome var och som ibland kunde hjälpa mig att tolka Korven. Istället möttes både jag och Korven av en kompakt tystnad. Oroliga blickar och harklanden. Vad blev resultatet? Hur det blev för korvflickan vet jag inte då vi inte haft kontakt på många år men jag själv drog mig gärna undan då jag mötte andra med liknande eller samma syndrom. Och det kan jag säga har ingen blivit lycklig utav.

Därför vill jag ge ICA och King en applåd. En stor, smattrande applåd. För Jerry, liksom Korven, är människor precis som du och jag och förtjänar att vi lyfter fram dem i ljuset. Inte bara de med Down Syndrome utan alla människor med unika egenskaper, speciella behov, eller vad vi än vill kalla dem.

Men det klart att de finns skeptiker. De som tror att de är så in i helvete politiskt korrekta att det bara blir fel. Folk som Daniel Hambre i Kopparberg. Han är bestört över att personalstyrkan i filmen stirrar på Jerry och att de verkar tro att han inte kan jobba lika bra som någon annan. So what? Vad tror Daniel att folk som sticker ut från mängden får uppleva varje dag? Men vilka är det som får stå med mössan i handen när dagen är slut? Blir det bättre för att vi tiger? Fan, Daniel ta av dig skygglapparna och kom ut i verkligheten.
Men visst kan vi skratta både med och åt dem. Precis på samma sätt som vi skrattar åt våra barn/vänner/föräldrar när dem säger och gör knasiga saker. Det är med kärlek, inte förakt. Och ju mer vi låter alla får vara med desto mindre fördomar föder vi.

Kan vi sluta att prata ovanför folks huvuden och vara livrädda för vad grannen ska tro? Så länge du sköter din arbetsuppgift och är någorlunda trevlig spelar det ingen roll om du är blind, enbet eller har tre bröstvårtor. Det spelar ingen roll om du har Down Syndrom, Aspberger eller astma. Det spelar ingen roll om du röstar på Kristdemokraterna, har skägg eller har strumpor i sandalerna. Alla har vi olika smaker, olika åsikter och olika behov. Men alla ska vi ha plats i samhället. Så på vilket sätt är dessa filmer kränkande mot Jerry? Han är självsäker och kaxig och stolt övhttp://www.blogger.com/img/blank.gifer att vara just den han är. Om filmerna skulle vara kränkande mot någon är det väl Ulf som hela tiden framstår som den snälla jubelidioten.

En stor eloge till ICA som ska anställa helt vanliga Down Syndromemänniskor. Vem vet. Nästa gång du går till ICA kanske du får handla korv utav Korven.

Andra som bloggat om samma filmer: Heja Abbe, Please Copy Me, Trollhare, Mamma till en ängel, Anjo och säkert hundra till.

Puss & Kram
//Nina