Kuvertklappen.

En vecka kvar till julafton och folk och fä verkar springa benen av sig för att få klart alla julklappsinköp i tid. En klapp som under flera år verkar bli allt populärare är välgörenhet i alla dess former. Inget ont i det. Men med handen på hjärtat hur kul är den egentligen? Där sitter du med dina nära och kära med tindrande ögon på självaste julafton. I flera veckor har du gett små pikar om vad du helst av allt önskar dig under granen. Ett par nya tofflor, örhängen eller ett nytt TV-spel. Men istället sträcker mormor fram ett kuvert. Pengar, presentkort, en resecheck. Tankarna snurrar fort i ditt glöggfyllda huvud men icke då. Glädjen och förväntan byts ut mot besvikelse. Och du skäms. För i kuvertet ligger ett intyg på att några för dig främmande människor i Afrika har fått några hundra träd, en get eller kanske vaccin mot diverse sjukdomar. Jättekul för dem men inte för dig. Men du vill inte verka vara den själviska person du egentligen är utan brister ut i glädjesång och håller långa tal om vikten av hjälpsamhet och västvärldens överflöd. Perfekt. Mormor tror stenblint på dig och tror verkligen att hon hittat den allra bästa klappen åt dig och i fortsättningen kommer kuverten hagla över dig. Varje jul, dessa jävla kuvert. Och du som helst ville ha kuvertväskan med guldpaljetter.

Frågan är nu vem är den största egoisten? Du eller mormor. Du för att du inte kan glädjas över andras lycka. Eller mormor som dövar sitt samvete och låter dig betala det priset.

Missförstå mig inte helt uppåt väggarna nu. Även jag har köpt träd till vänner och mina barns tråkigaste klapp någonsin var just träd i Afrika. Hur stor var glädjen i detta hem tror ni när det kuvertet öppnades? Exakt, vart var den glädjen?
Vad jag vill komma fram till är att unna gärna ett barn i Burundi en ny fotboll, en familj i Ghana en egen get eller varför inte skänka några hundralappar till ett hem för gatuhundar i Brasilien. Men gör det till dig själv för det är just när man skänker i andras namn det känns lite vajjigt. Lite som att på det präktigaste sättet pracka på andra om vad du tycker är rätt. Förstår ni vad jag menar?
Vill mormor ändå ge bort något med hedern i behåll föreslår jag en prenumeration på Faktum, ljusstake från Unicef eller kanske ett halsband från WWF. För trots alla miljontals fattiga och sjuka ska vi glömma våra egna.

Låter jag som ett ego, en idiot, som en bortskämd snorunge? Må så vara. Men jag skänker gärna bort både det ena och det andra för att hjälpa andra. Däremot kommer jag inte ge bort några fler kuvert.

Din åsikt vore trevligt.

Gosigaste kramarna
//Nina