Jag växte upp i en liten miniby. På den tiden fanns det inte moderna saker som till exempel internet. Det fanns inte mycket att göra alls faktiskt. Därför var fantasin ett måste. Man hoppade hage, sparkade boll, gjorde snöänglar och lekte vattenkrig. Sånt som barn gör helt enkelt. Men det är inte det generella man minns, man minns detaljerna. "Den där gången vi...". Ja, ni fattar.
Japps då var det dags. BRIS är en utomordentlig organisation som hjälper barn att få vara barn. I somras gick dom ut med den här kampanjen för att samla in pengar. Den lämnade girlsen lite snopna. Kruxet är att den inte väcker någon medkänsla. Den är för opersonlig. Den säger liksom ingenting.
För vad sägs om att strunta i det vanliga och tråkiga? Och ha lite mer stake, vänd på det. "Sno en kola", "Ställa till med jävulstyg" eller "Paja pappas dator". (visst, alternativ nummer ett är nog sisådär om det blir barnens rätt i samhället.)
Nej, idén är okej men det är som vanligt. Dom har glömt att brassa på.
2 kommentarer:
deras kampanj är ju dessutom en stor diss till de som kan tänkas ringa in, men om sin inte följer den traditionella mellanstadie-banan.
jag tror aldrig jag hoppade hage och sparkade boll var inte min grej, men jag blev förbannat purken när jag fick spytt galla över mig för att jag såg ut som Nikki Sixx.
"det borde vara allas rättighet att se ut som Nikki Sixx."
Det borde vara alla barns rätt att vara svåra, tupera håret och snatta.
Hoppa hage och spela boll, pratar vi 50-tal, eller strax efter grottiden?
Skicka en kommentar